På andra sidan Beltway

Fredag 9 november

När jag lämnar Washington för att ta mig till flyget hem möts jag av en märklig vit majestätisk byggnad med tinnar och torn till höger om motorvägen mellan Silver Spring och Bethesda. Det är mormontemplet i Washington som tronar i en sällsamt steril vit glans med en gyllene trumpetande ängel på det smäckraste av tornen. Det är som en storbildsscen ur Sagan om Ringen och jag hukar i bilen.

Templet ligger på andra sidan om motorvägen sett från Washington. Att det så kommer att förbli efter presidentvalet är en lättnad. Det måste jag erkänna. Den här motorvägen, ”the Beltway” runt huvudstaden, är också ett politiskt begrepp. Innanför Beltway finns den amerikanska politiken och centrum för världens fortfarande enda supermakt. Mitt Romney är mormon och med all respekt för religionsfriheten  - och där är USA ett viktigt föredöme -   skulle det kännas olustigt med en mormon som president.

 Mitt Romney skulle säkert ha hållit sin tro som en privatsak. Men i alla fall. Detta eskatologiska amerikanska hemmakok av gamla och nya testamentet från 1800-talet är fortfarande bisarrt och ´har en lång historia av månggifte och rasism som skickligt suddats bort i de egna historieskrivningarna enligt ett reportage i Washington Post inför valet från mormonernas huvudstad Salt Lake City. Det minner om retuscherade makthavarfoton från Kreml efter en utrensning i det gamla Sovjet.

Att  mormonerna också har en historia av förföljelse som tillhör skamfläckarna i USA ska inte förnekas. Därvidlag hade det varit en upprättelse och en symbolseger för religionsfriheten om en mormon blivit president.  Och där fanns en likhet mellan årets två presidentkandidater. De har båda en bakgrund som inte är den vanliga för politiska ledare i västvärlden.

Jag tillhör dem som fångades av att läsa Barack Obamas självbiografi och greps av att han kunde väljas till världens viktigaste politiska ämbete.  Men jag har också hela tiden känt att han saknar mycket av det som skulle behövas för att vara en effektiv president. När jag påpekade detta i en ledare i Sändaren ett år efter hans installation, fick jag en hel del kritiska kommentarer av Obamasympatisörer i läsekretsen som hävdade att jag var orättvis. Jag är väl inte bara självgod om jag hävdar att jag haft rätt.

 Nu har han och hans medarbetare än en gång visat att de kan ordna världens bästa valorganisation under de svåraste förutsättningar. Låt oss alla hoppas att han också kan växa och lyfta som politisk ledare.   

Och det är väldigt viktigt att han blev omvald. Republikanernas enda strategi i kongressen har varit  att säga nej till allt så att han skulle misslyckas och bli en förlorare som inte klarade att bli omvald. Att den nya väljarkoalition av minoriteter som bar Obama till seger för fyra år sedan kunde stå emot allt detta är en seger för Amerika . USA har en afro-amerikan som president fyra år till.

 Jag bläddrar i Ebony, det eleganta fyrfärgsmagasinet på glansigt papper för en svart läsekrets, som i sin utgåva inför valet har en 32-sidig bildspecial om Obamas fyra år och en intervju – alltför underdånig förstås – med ”vår president”.  Det var en brokig skara som jublade på valvakan i Chicago medan det var väldigt vitt hos Romney i Boston i tisdags kväll. Det är skäl nog att glädjas över valutgången.

Men det var en andefattig valrörelse. Det är skönt att den är över och åka hem. Trots mitt 50-åriga närmast nördiga intresse för amerikansk politik – in i kongressvalens minsta detaljer -  kan jag inte riktigt förstå den överväldigande medieuppmärksamheten och det uppenbarligen jättestora läsarintresset hemma i Sverige. Det handlade om huruvida en sittande president skulle väljas om mot  en opposition som under en utdragen primärvalskampanj valde mellan ett antal obegripligt svaga kandidater. Tänk att Rick Santorum och Herman Cain - kommer ni ihåg, nej glöm, dem - kunde vara förstasidesfigurer i svenska tidningar i våras.

För att avsluta i självgodhet: Vi skrev i januari i Sändaren inför det nya året att presidentvalet i USA  skulle bli en uppgörelse mellan Barack Obama och Mitt Romney, att de religiösa väljarna och de värdekonservativa hjärtefrågorna om aborter och samkönade äktenskap inte skulle vara avgörande i slutändan och att Barack Obama  trots allt skulle vinna knappt.

Kom ihåg var ni läste det först.

MED DETTA SAGT, avslutas denna bloggserie från det amerikanska presidentvalet 2012.