Ingen kristen politik när Romney har chansen

Torsdag 1 november

Plötsligt har jag varit en och en halv timme i Södern. Hade tidigare tänkt att ta mig till Ohio med buss och få litet intryck ”från marken” på vägen. Men måhända överförsiktig efter stormen valde jag flyg. Billigaste biljetten erbjöd omväg via Atlanta, Georgia, med en dryg timmes transferväntan på flygplatsen.

Mycket elegant storflygplats jämfört med Dulles utanför Washington eller Cleveland dit jag just kommit. Köpte Atlantas stolta dagstidning ”The Journal-Constitution” som hade mindre om det förestående valet än Dagens Nyheter. Georgia är en stat utom tävlan som anses given för republikanerna. Man skulle ju annars gärna vilja se litet politisk konkurrens i denna tillväxtmetropol som både hyser några av det moderna Amerikas nya företagsverksamheter och stolt bär minnet av Martin Luther King.

Dagen allvarligare betraktelse gäller den plats kristna värderingar, sådana de är till höger, spelar i valrörelsen. De som läser Kyrkans tidnings pappersutgåva kommer att känna igen texten i denna torsdags KT:

    

OM Mitt Romney skulle vinna valet i USA nästa vecka, är det inte på grund av utan trots de kristna högerväljarna. De utgör visserligen en avgörande andel av de republikanska kärnväljarna. Men deras idéer måste stå tillbaka när Romney vill vinna.

Ekonomi, jobb och sänkta skatter har hela tiden varit Mitt Romneys huvudfrågor. Men han fick kämpa hårt för att vinna nomineringen som presidentkandidat mot kristna republikanska kärnväljare som främst är engagerade mot rätten till abort och samkönade äktenskap. I kongressvalen för två år sedan hade både kristna högern och tepartyrörelsen med sin slogan mot all politik och statsmakt, ”lämna oss i fred” stora framgångar. Men då var det inte samtidigt presidentval och lågt valdeltagande. Då kan ytterlighetsgrupper lättare göra sig gällande.

Lyftet för Mitt Romney i valrörelsen har kommit när han den senaste månaden rört sig bort från de moralkonservativa ståndpunkter han intog under primärvalskampanjen. Nu uttalar han sig mycket vagt om det mesta känsliga, samtidigt som demokraterna allt intensivare men med osäker framgång försöker nagla honom fast vid vad han tidigare sagt.

För både Romney och demokraterna vet att allmänna opinionen i USA blir alltmer liberal i kulturella och moraliska frågor, samtidigt som den i övrigt gått till höger de senaste årtiondena. Enligt aktuella mätningar blir opinionen också så sakta mer sekulär. Rekordmånga amerikaner anger att de inte är organiserat eller etablerat troende (se Sändaren nr 42/2012).

Kongresskandidater med starkt kultur- och moralkonservativa åsikter har blivit en belastning för Romney. Mest uppmärksammade är två herrar som vill bli senatorer från Missouri och Indiana och som framfört så hårresande åsikter om aborter efter våldtäkt att de löper stor risk att förlora senatsplatser som republikanerna annars räknat med för att få en majoritet i senaten.   

 Mitt Romney är själv aktiv mormon. Att det inte tycks ligga honom i fatet, är också ett tecken på att religionens direkta roll i den amerikanska politiken avtar. Romneys farfar hade fem fruar och flydde till Mexiko för att kunna praktisera den polygami som då gällde bland mormoner. Svarta fick också mycket sent tillträde till ett samfund som fortfarande är mycket vitt i sin framtoning.

Men varken religiöst oengagerade konservativa väljare eller Billy Graham, de evangelikala kyrkornas storpappa, tycks bry sig om Romneys tro. Den ses som en privatsak.  Billy Graham har till och med tagit bort mormonerna från de farliga och falskt kristendomsliknande sekter hans organisation varnar för i en lista på sin hemsida.

Och när mormonerna i sin lära starkt slår vakt om kärnfamiljen, ser materiell framgång som en dygd och vill att samfund och sammanslutningar, snarare än staten, ska ta ansvar för välfärden, stämmer det väl med republikanernas allmänna politiska budskap.

PS Trasslade till dagarna i gårdagens blogg. Det var naturligtvis i måndags kväll det var busväder i Washington.

Oktoberöverraskningen

Onsdag 31 oktober

Här i Washington, D.C. blev inte stormangreppet vad vi fruktade i går. Det blåste och regnade förfärligt på måndagskvällen. Men det hade inte varit något särskilt med det om vi inte hade varit uppladdade med orkanvarningar. Både under måndagen och tisdagen har hela statsapparaten, kommunförvaltningen och skolor varit stängda. Tåg, flyg och tunnelbanor har ställt in trafiken. När vi tog en runda i stan med omgivningar tisdag eftermiddag var det tomt som på en gråtrist höstsöndag. Men någon skadegörelse såg vi inte med undantag för några knäckta träd.

Men bara en knappt timmes bilfärd norrut drabbades New Jerseys kust och nedre  Manhattan i NewYork av  ”det värsta ovädret i vår livstid” som de amerikanska nyhetsreportrarna formulerar det.

I amerikansk valbevakning brukar det varnas för en ”oktoberöverraskning”, en oväntad händelse, kanske en terrorattack eller ett krig, som skulle kunna påverka valrörelsen. I år verkade Barack Obamas dåliga debattinsats i början av månaden vara oktoberöverraskningen. Men det var före stormen.

Alla amerikanska TV-sändningar fylls nu av bilder av sandtäckta gator i badorterna och vattenfyllda trafiktunnlar under Hudsonfloden i New York. De är skrämmande och overkliga, även med Asiens tsunamikatastrofer i minne, hur oändligt mycket större förluster i människoliv och materiell förstörelse de än åstadkom.

 Det är inte riktigt värdigt att spekulera i vad allt detta kan innebära för valet.  Men politiska intresserade kan inte låta bli. Allt vad kandidaterna gör de här dagarna kommer att tolkas utifrån hur det kan påverka deras chanser i valet.

Uppenbart är att varje katastrof sätter både tryck och sökarljus på makthavarna. Det är presidenten, guvernörerna, borgmästarna och räddningscheferna som syns, förväntas vara handlingskraftiga och ge människor tröst, hopp och inspiration. Så har det också varit de första timmarna efter stormen. Både de politiska ledarna och räddningsinsatserna har hittills övertygat. Under onsdagen ska också presidenten och New Jerseys republikanske och annars Obama-kritiske guvernörer tillsammans besöka de mest utsatta platserna.

Presidenten får ett par dagar vara det han borde vara bäst på. Han måste undvika att vara politisk men bara genom att vara ansvarsfull president kan han vinna uppskattning – och därmed politiska poäng. Utmanaren Mitt Romney hamnar däremot oundvikligen i skymundan och kan mest vädja till människor att nu skänka pengar till Röda korset i stället för till hans valkassa.

En ytterligare fördel i detta för Barack Obama är att hans vanliga kampanj i alla fall som den syns utåt inte riktigt fungerat, medan Mitt Romney har haft initiativet och drivet de senaste veckorna. Det bryts kanske nu. Vid katastrofer är det också den offentliga sektorn - i det här fallet räddningstjänsten – som gäller.  Det är inte just nu riktigt läge att som republikanerna hittills gjort driva kampanj för nedskärningar i offentliga utgifter. Nyhetskommentatorerna har heller inte varit sena att påpeka att just den centrala räddningstjänsten tillhör det som Mitt Romney tidigare sagt att han vill göra sig av med för att spara pengar.

Å andra sidan: Om inte de nära åtta miljoner hushåll som förlorade sin el få tillbaka den hyggligt snart och upprensningar, återuppbyggnad och kommunikationer inte kommer igång snabbt, är det de högst ansvariga som får skulden. Minnet av Katerinakatastrofen i New Orleans är fortfarande levande.

Att stormkatastrofen får högst konkreta och praktiska effekter för valrörelsen och valet som sådant behöver man däremot inte spekulera om. Förhandsröstningen (som numera är lika omfattande som i Sverige) begränsas i de drabbade delstaterna och rapporteringen av förhandsröster kan försenas vilket kan ställa till det för sammanräkningen av ett förväntat rekordjämnt val på valnatten.

Opinionsmätningar kan inte göras eller blir i alla fall mer opålitliga om intervjupersoner inte kan nås på telefon. TV-reklamen når färre eller kan behöva dras in för att de inte ska bli osmakligt och kontraproduktivt att tvingas på budskap om motståndarens brister (för det handlar det mesta av reklamen om) när man samtidigt ser bilder av förstörelse och mänskligt lidande.

Men huruvida detta gynnar den ene eller andre kandidaten blir spekulationer. 15 miljoner väljare har redan röstat. Många amerikaner har redan tröttnat på en trist och idélös valrörelse. Litet mer allvar och värdighet skulle inte skada. Det verkar nästan som att klimatfrågan få chansen i valrörelsens sista minut, när den meteorologiska expertisen ska förklara orkanens framfart.

Och där kommer personstriden tillbaka.  Mitt Romneys tillväxtprogram handlar mycket om att bryta kol för att få tillväxt och jobb. Han tillhör numer dem som säger att de inte tror på vetenskapliga teorier om att människan är ansvarig för klimatförändringarna. Det gör Barack Obama. Men han har hittills i höst låtit bli att tala om det.  

(Aktualiserad version av nyhetsartikel från tisdag 30 oktober på Sändarens och Kyrkans tidnings webb.)  

Rasfrågan tydlig men dold i valrörelsen

Tisdag 30 oktober

Regnet och blåsten tilltar i Washington och katastrofvarningar om den annalkande orkanen tar över från presidentvalet i medierapporteringen. Det värsta tros börja här i huvudstaden litet efter midnatt svensk tid. Det är då jag försöker lämna mina dagliga bloggrapporter. Vi vet aldrig hur det går med elen och kommunikationsuppkopplingen då. Därför lämnar jag för säkerhets skull tisdagsrapporten redan nu. Den handlar om rasfrågan.

I förra veckan meddelade Colin Powell, utrikesminister under George W Bush första presidentperiod, att han stöder Barack Obama i årets val. Det gjorde han redan för fyra år sedan. Då var det mer anmärkningsvärt att en tidigare republikansk utrikesminister stödde en demokratisk kandidat. Men Powell hade inte kunnat hävda sig mot hökarna i Bush omgivning och hade inte varit lycklig som utrikesminister. Och han var, som Barack Obama, afro-amerikan.

Visst var det en uppmuntran för Obama att Powell upprepade sitt stöd den här gången. På sin väg in mot mittenväljarna hade Romney gärna tagit emot stöd från en Obamaanhängare som vänder tillbaka till republikanerna. Första kommentaren från en av Mitt Romneys närmaste blev syrlig:

-Man kan undra över om stödet är grundat i sakfrågor eller om han har ett annat skäl.

John Sununu som fällde yttrandet fick ta tillbaka det med en ursäkt. Men effekten fanns där redan. De svarta håller på de sina och det är litet skumt.

Med den förste afro-amerikanske presidenten uppe för omval är det en valrörelse där rasfrågan egentligen är central. Men det talas inte direkt om den. I en av söndagstidningarna skriver en statsvetarprofessor vid ett av prestigeuniversiteten med sorg och besvikelse över att de svartas situation inte uppmärksammas i politiken sedan landet fått en afro-amerikan som president. Barack Obama tycks vara övertygad om att han skulle förlora om han framträder som en svart president. Priset för den historiska framgången att få en svart president har varit att göra det till en symbolisk seger, inget annat.

Samtidigt är väljarkåren nu alltmer uppdelad enligt etniska linjer. Enligt en opinionsmätning de senaste dagarna har Mitt Romney stöd av ca 60 procent av det vita Amerika . Barack Obama har 80 procent av det icke-vita – svarta (hela 95 procent), spansktalande (75)  samt en litet svagare andel av amerikaner med asiatisk härkomst. Och i en valrörelse där det de sista dagarna kommer att handla om att mobilisera de sina, blir rasperspektivet också tydligare. I de svarta kyrkorna i nyckelstaterna predikas det dessa dagar mest om att gå och rösta oavsett given evangelietext.  

Det här är också ett val om kön. Demokraterna har de senaste valen haft starkare stöd från också vita kvinnor än republikanerna. I mätningarna just nu ligger Romney aningen bättre till också bland vita kvinnor än Obama.  

För europeiska öron låter det orimligt när Barack Obama av republikanerna anklagas för att bedriva klasskrig när han kritiserat giriga direktörer och vill höja skatten för de högsta inkomsttagarna. Men också i detta finns flera budskap mellan raderna. Ett är att Obama i all sin svala och rationella framtoning egentligen företräder minoritetsgrupper som föder fler barn än vita och snart hotar att ta över Amerika.

Här kan en europé känna igen resonemangen.

      

Stor mot liten strategi i USA-slutspurten

Måndag 29 oktober

Mitt Romney ser piggast ut i TV-sändningarna och vill vara presidentlik den sista kampanjveckan. Men trenden i opinionsmätningarna till hans fördel har avtagit i styrka. Och i skuggan av mediekampanjen lägger president Obamas valarbetare all kraft på personlig mobilisering av nyckelväljare.

Mitt Romneys medarbetare talar allt självsäkrare om att presidenten börjar bli uträknad. Men de flesta valanalytiker håller fortfarande Obama som knapp favorit att bli återvald om en vecka. Hur som helst har inte valkampanjen den sista månaden utvecklats som presidenten hade tänkt sig.

Obamas utgångsläge har varit att ha fördelen av att vara president. I regel blir de omvalda. Men han har nackdelen av att ekonomin inte tar riktig fart och arbetslösheten förblir hög. Då brukar makthavare förlora val.

Strategin blev att mindre tala om sig själv och om egna visioner och  mer angripa motståndaren för extrema åsikter och oansvarighet. Det gick bra så länge alltmer udda kandidater från den kristna högern och teaparty-rörelsen präglade de republikanska primärvalen. När den jämförelsevis mer moderate Mitt Romney ändå gick segrande ur striden genomförde Obamas valorganisation en hård negativ TV-kampanj mot Romney under sommaren i syfte att dels utmåla honom som en principlös opportunist som anpassar sina åsikter för att få makten, dels hålla honom fast i det mer extrema politiska högerhörnet. Sedan skulle man ägna höstens valrörelse åt att mobilisera olika påverkansbara grupper av väljare att rösta för att förhindra att extrempolitiken kom till makten.

Strategin gick bra till första TV-debatten i början oktober. Då sprack presidentens försök att statsmannalikt undvika polemik, Han lät en fullt satsande Romney ta initiativet och oemotsagd  framstå  som mer av en mittenpolitiker och engagerad amerikansk helyllekille, inte den träbock han annars mest framstått som.

Sedan har rollerna blivit ombytta. Obama vann kanske i någon mening de följande TV-debatterna. Men priset är att han måst vara den aggressive och gnällige – på slutet också allt hesare - som fortsätter att driva den negativa kampanj som demokraterna hade tänkt sig vara klara med till nu. Bättre sköter sig hans hustru Michelle som i helgen på valmöten i Florida med både auktoritet och retorisk kraft lyfte fram de ideologiska grundmotsättningarna i valet.

Mot detta står  Mitt Romney och talar om att det behövs en ”stor strategi” för att få fart på ekonomin. I helgen började han till och med  lyfta sig ytterligare med hjälp av Obamas mantran från valet för fyra år sedan – förändring och hopp.

Kanske har han ändå tagit på sig presidentkostymen litet för tidigt. Barack Obamas oerhört välorganiserade lokala valapparat sköter sig uppenbarligen som planerat. I de flesta av de delstater där valutgången är osäker håller presidenten fortfarande undan i opinionsmätningarna. Och det är bara de lokala mätningarna som Obamas organisation bryr sig om. Det låter häpnadsväckande men Obamas experter lär inte genomföra några egna nationella mätningar alls.

Hela kampanjarbetet går ut på att möta och bearbeta nyckelgrupper av väljare i nyckelstater. I de kontakterna kan Obamas valarbetare övertyga kvinnor om att Romneys familjepolitik är ett hot mot deras självständighet och fattiga om hur viktigt det är att värna om Obamas sjukvårdsreform.  Och så kan de förmås att förhandsrösta vilket är möjligt i flera av de känsliga staterna.

 Det här kallas Obamas mikrostrategi. Det låter och är kanske futtigare än Romneys stora strategi.  Men det kanske fungerar. Det tror åtminstone New York Times statistiske valprognosmakare som nu ger Obama 75 procents chans att vinna, vilket är en inte obetydlig ökning mot bara för en vecka sedan.

Och måhända kommer med en stormvind tillfället för Obama att till slut lyfta sig och nationen inför omgivningens hot. Katastrofer anses i och för sig mer skada presidenten än utmanaren när de inträffar i en valrörelse. Men om Obama tar sig ut ur Vita huset ut mot de av orkanen Sally drabbade kustområdena kan han visa både engagemang och medkänsla som nationens ledare. Men då måste han vara statsman och inte frestas ta ut några partipolitiska poäng i hastigheten.

 

               

Washington växer med lobbyistpengar

Söndag 28 oktober

Washington, D.C. verkar bli bättre för varje gång jag kommer hit. Nya delar av den historiskt förfallna innerstaden byggs ut med kontorshus, restauranger, nöjesetablissemang och – jodå, det också – kulturinstitutioner.

Nu verkar kvarteren rakt norrut från järnvägsstationen vid Kapitolium hålla på att bli ett inneområde. Under alla år sedan jag första gången kom till Washington på 1960-talet har där annars varit ett skräpigt ödelandskap. Kulturtillväxten står USA:s nationalmuseum Smithstonian för med ständigt nya specialmuséer. Till 2015 ska det bli ett nytt museum för afro-amerikansk historia på den sista lediga tomten vid paradgatan mitt i stan. Det blir bästa läge mellan Via huset och Washingtonmonumentet. Nog vore det litet pinsamt om inte USA:s förste svarte president blir kvar att inviga det.

Inte bara Washington, utan flera stadscentra i amerikanska storstäder håller på att komma tillbaka efter förfallsperioder som började redan på 1950-talet. Då tömdes innerstäderna när vit medellass köpte hus i förorten och  började handla på stora köpcentra vid motorlederna i ytterområdena. Kvar i centrum blev fattiga svarta i ghettoomården med växande misär, drogmissbruk och kriminalitet. 

Men med Washington D.C. är förnyelsen litet speciell. Här har det aldrig fått vara en riktig storstad förrän nu. Jag vandrar omkring i centrum den sista oktoberlördagen i stilla sensommarvärme. Här råder bokstavligen lugnet före den storm eller orkan som är aviserad till början av nästa vecka och  som fått presidentkandidaterna att ställa in de valmöten i Virginia som jag annars bespetsat mig på denna söndag. Jag tittar på nyuppsatta historiska minnesskyltar bland byggnads- och renoveringsprojekten och slås av att här länge inte fanns mycket mer än Vita Huset och Kongressbyggnaden på Kapitolium.  I övrigt var det en ganska sliten småstadsbebyggelse.

Den första stora byggnadsvågen på 1930-talet lämnade efter sig en rad monumentala förvaltningsbyggnader i huvudsakligen klassisk stil. De är inte vackra och ser ut som ganska osjälvständiga imitationer av de europeiska storstädernas regeringsbyggnader från den tiden. Stormaktsarkitektur skiljer sig inte så mycket mellan nazism och fascism, sovjetkommunism och demokrati. Det är i sig värt att begrunda.  Allra fulast är dock det tunga betongbygge i brutalkommunistisk 70-talsstil, där den federala polisen, FBI, är inhyst. Den har namn efter sin mångårige ökände chef J Edgar Hoover, och stilen är ironiskt passande för den omstridde kommunistjägaren från kalla krigsåren.  

Och även om det blir allt trevligare i Washington, är inte heller den nu pågående byggnadsvågen vacker. Stilen i nästan allt det nya är påfallande fantasilös, faktiskt inte sällan lik den enahanda nyproduktionen i de asiatiska storstäderna i dagens och framtidens stormakter. Dock får man inte bygga högt i Washington där Kapitolium och Washingtonmonumentet ska fortsatt prägla stadsbilden.

Washingtons identitetsproblem går tillbaka till att nationens grundare och författningsfäder inte ville ha någon stor huvudstad eftersom man inte skulle ha någon stark centralmakt. Det har varit svårt för Washington att hänga med i den utveckling Förenta Staterna fått.  Och när nu den verkliga storstaden möjligen till slut håller på att ta form har det sina historiska ironier. Maktförändringarna i världen går snabbare än vad det tar att förverkliga stads- och byggnadsplaner.

Samtidigt är det maktförändringen i amerikansk politik som till stor del betalar byggkalaset i huvudstaden. Visserligen hamnar inte så mycket av de kanske två miljarder dollar som nu läggs ut på presidentvalskampanjen här. Men alla de lobbyister, konsulter, tankesmedjor och kommunikationsexperter som alltmer tagit över vardagen i amerikansk politik behöver utrymme och service.

En sista ironi i allt detta är förstås att politiken i Washington nu mycket handlar om att minska politikens makt. ”Washington” är ett skällsord och misstroendet ute i landet mot vad som pågår i huvudstaden är massivt.  Om Mitt Romney vinner valet och får igenom ytterligare varv av skattesänkningar blir det ordentliga nedskärningar i offentlig verksamhet och rimligen mindre ”Washington”.

 I så fall blir det kanske inte så mycket av utvecklingen mot en riktig storstad den här gången heller.