Rasfrågan tydlig men dold i valrörelsen

Tisdag 30 oktober

Regnet och blåsten tilltar i Washington och katastrofvarningar om den annalkande orkanen tar över från presidentvalet i medierapporteringen. Det värsta tros börja här i huvudstaden litet efter midnatt svensk tid. Det är då jag försöker lämna mina dagliga bloggrapporter. Vi vet aldrig hur det går med elen och kommunikationsuppkopplingen då. Därför lämnar jag för säkerhets skull tisdagsrapporten redan nu. Den handlar om rasfrågan.

I förra veckan meddelade Colin Powell, utrikesminister under George W Bush första presidentperiod, att han stöder Barack Obama i årets val. Det gjorde han redan för fyra år sedan. Då var det mer anmärkningsvärt att en tidigare republikansk utrikesminister stödde en demokratisk kandidat. Men Powell hade inte kunnat hävda sig mot hökarna i Bush omgivning och hade inte varit lycklig som utrikesminister. Och han var, som Barack Obama, afro-amerikan.

Visst var det en uppmuntran för Obama att Powell upprepade sitt stöd den här gången. På sin väg in mot mittenväljarna hade Romney gärna tagit emot stöd från en Obamaanhängare som vänder tillbaka till republikanerna. Första kommentaren från en av Mitt Romneys närmaste blev syrlig:

-Man kan undra över om stödet är grundat i sakfrågor eller om han har ett annat skäl.

John Sununu som fällde yttrandet fick ta tillbaka det med en ursäkt. Men effekten fanns där redan. De svarta håller på de sina och det är litet skumt.

Med den förste afro-amerikanske presidenten uppe för omval är det en valrörelse där rasfrågan egentligen är central. Men det talas inte direkt om den. I en av söndagstidningarna skriver en statsvetarprofessor vid ett av prestigeuniversiteten med sorg och besvikelse över att de svartas situation inte uppmärksammas i politiken sedan landet fått en afro-amerikan som president. Barack Obama tycks vara övertygad om att han skulle förlora om han framträder som en svart president. Priset för den historiska framgången att få en svart president har varit att göra det till en symbolisk seger, inget annat.

Samtidigt är väljarkåren nu alltmer uppdelad enligt etniska linjer. Enligt en opinionsmätning de senaste dagarna har Mitt Romney stöd av ca 60 procent av det vita Amerika . Barack Obama har 80 procent av det icke-vita – svarta (hela 95 procent), spansktalande (75)  samt en litet svagare andel av amerikaner med asiatisk härkomst. Och i en valrörelse där det de sista dagarna kommer att handla om att mobilisera de sina, blir rasperspektivet också tydligare. I de svarta kyrkorna i nyckelstaterna predikas det dessa dagar mest om att gå och rösta oavsett given evangelietext.  

Det här är också ett val om kön. Demokraterna har de senaste valen haft starkare stöd från också vita kvinnor än republikanerna. I mätningarna just nu ligger Romney aningen bättre till också bland vita kvinnor än Obama.  

För europeiska öron låter det orimligt när Barack Obama av republikanerna anklagas för att bedriva klasskrig när han kritiserat giriga direktörer och vill höja skatten för de högsta inkomsttagarna. Men också i detta finns flera budskap mellan raderna. Ett är att Obama i all sin svala och rationella framtoning egentligen företräder minoritetsgrupper som föder fler barn än vita och snart hotar att ta över Amerika.

Här kan en europé känna igen resonemangen.