På plats i USA

Lördag 27 oktober

För en vecka sedan dog George McGovern. Han var en av de stora förlorarna i amerikansk presidentvalshistoria. För 40 år sedan utklassades han av Richard Nixon. Men också det valets vinnare blev förlorare.

 Knappt två år senare tvingades Nixon avgå till följd av Watergateskandalen. Presidenten hade varit inblandad i inbrott och avlyssning av det demokratiska partiets högkvarter inför valet 1972. Med tanke på hur chanslös McGovern var är det ett mysterium att Nixon och hans hejdukar över huvud tog till brottsliga åtgärder.

Men åren kring 1970 var tumultartade i USA med Vietnamkrig, politiska mord, ras- och fattigdomsuppror i storstädernas ghetton, utdragen ungdomsrevolt men i protesterna också mycket frigörelse och hopp om förändring. De etablerade demokratiska presidentkandidater som Nixon mer fruktat och var beredd att begå brott för att skydda sig mot föll bort i primärvalen och fredskandidaten, den osannolike George MCGovern nominerades att utmana den sittande presidenten.  Jublet var stort hos radikala ungdomar och det idealistiska Amerika på sommaren. Men det var förmodligen på förhand givet att han skulle förlora i november.

MCGovern var en from och genomhygglig man, son till en metodistpastor, teolog och historiker (inte jurist som de flesta ledande amerikanska politiker), medaljbemängd stridspilot från andra världskriget som sett och präglats av vidrigheter i krig. Han kom från och hörde hemma på prärien som senator från Syd-Dakota, då ännu en delstat till en el präglad av rester av det tidiga 1900-talets progressiva populism. Han var litet träaktig, påstods dricka rödvin med is i glaset och hade inget av trendigheten hos sina anhängare bland protesterande ungdomar och universitetsprofessorer. Ändå fångade han både det bästa i den amerikanska traditionen och den optimism som också fanns i tidsandan med sitt budskap ”Come home America”.

Jag var student i Ann Arbor, Michigan, och drogs med. Jag knackade dörr, delade ut broschyrer och grävde ned mig i analyser, opinionsmätningar och delegatsrösträknande.  Jag hade redan ett år som student i USA bakom mig från mitten av 1960-talet och hade tagit intryck av konservatismens slutliga (trodde vi, men det var tvärtom) nederlag med Barry Goldwater, medborgarrättsrörelsens seger, reformvågen i politiken och de begynnande protesterna mot Vietnamkriget. Jag var nog sedan dess fast i ett USA-intresse som aldrig släppt. Men valvåren med McGovern 1972 blev mitt första presidentval på plats. Jag har bara missat ett eller två sedan dess.

För fyra år sedan var ”min” presidentkandidat egentligen ännu mer osannolik. Han talade ännu mer om förändring. Och han vann. Och om motstånd mot Vietnamkriget gjorde McGovern till sitt partis kandidat men inte vinnare i slutomgången 1972 var det konsekvent motstånd mot ett annat krig, i Irak, som blev utslagsgivande för Barack Obamas seger 2008.

Valkvällen för fyra år sedan stod jag med 17-årig dotter vid Times Square och såg Obamas segertal från Chicago på storduk. Visst var det många som då kände att ”Amerika hade kommit hem”.

Men så blev det ju inte. Valnatten 2008, då det fortfarande inte börjat på riktigt är fortfarande höjdpunkten i Obamas liv som president. Han har nog åstadkommit mer än de flesta minns nu i valspurten men inte har det varit  fyra år av ”change”. Och han kan inte skylla allt, om än mycket,  på sina republikanska motståndare som kompromisslöst varit inriktade på att förhindra att han blir omvald. Att ena Amerika, om det nu var det han faktiskt hoppades göra, har han inte lyckats med.

Med tio dagar kvar till valet kämpar han för sitt politiska liv. Den store talaren och inspiratören som förr gav intrycket att vara en närmast oövervinnerlig kampanjpolitiker har i höst gjort en idéfattig, torftig och solkig valrörelse. Men ska verkligen USA:s förste afro-amerikanske president med sin intellektuella briljans och rationella kyla inte klara att bli omvald på grund av en misslyckad TV-debatt?

Jag har just landat och kommit igenom alla kontroller på Dullesflygplatsen i Virginia utanför Washington DC. Det är bara att konstatera att det har blivit mer tungrott än någonsin att komma in i USA. Två och en halv timme efter landning är jag ute i ankomsthallen.

-Här är det helt jämnt i de senaste opinionsundersökningarna, säger min gamle vän och tidigare kollega Klas Bergman när han möter mig och vi går till parkeringsplatsen.

Anders Mellbourn