Stor mot liten strategi i USA-slutspurten

Måndag 29 oktober

Mitt Romney ser piggast ut i TV-sändningarna och vill vara presidentlik den sista kampanjveckan. Men trenden i opinionsmätningarna till hans fördel har avtagit i styrka. Och i skuggan av mediekampanjen lägger president Obamas valarbetare all kraft på personlig mobilisering av nyckelväljare.

Mitt Romneys medarbetare talar allt självsäkrare om att presidenten börjar bli uträknad. Men de flesta valanalytiker håller fortfarande Obama som knapp favorit att bli återvald om en vecka. Hur som helst har inte valkampanjen den sista månaden utvecklats som presidenten hade tänkt sig.

Obamas utgångsläge har varit att ha fördelen av att vara president. I regel blir de omvalda. Men han har nackdelen av att ekonomin inte tar riktig fart och arbetslösheten förblir hög. Då brukar makthavare förlora val.

Strategin blev att mindre tala om sig själv och om egna visioner och  mer angripa motståndaren för extrema åsikter och oansvarighet. Det gick bra så länge alltmer udda kandidater från den kristna högern och teaparty-rörelsen präglade de republikanska primärvalen. När den jämförelsevis mer moderate Mitt Romney ändå gick segrande ur striden genomförde Obamas valorganisation en hård negativ TV-kampanj mot Romney under sommaren i syfte att dels utmåla honom som en principlös opportunist som anpassar sina åsikter för att få makten, dels hålla honom fast i det mer extrema politiska högerhörnet. Sedan skulle man ägna höstens valrörelse åt att mobilisera olika påverkansbara grupper av väljare att rösta för att förhindra att extrempolitiken kom till makten.

Strategin gick bra till första TV-debatten i början oktober. Då sprack presidentens försök att statsmannalikt undvika polemik, Han lät en fullt satsande Romney ta initiativet och oemotsagd  framstå  som mer av en mittenpolitiker och engagerad amerikansk helyllekille, inte den träbock han annars mest framstått som.

Sedan har rollerna blivit ombytta. Obama vann kanske i någon mening de följande TV-debatterna. Men priset är att han måst vara den aggressive och gnällige – på slutet också allt hesare - som fortsätter att driva den negativa kampanj som demokraterna hade tänkt sig vara klara med till nu. Bättre sköter sig hans hustru Michelle som i helgen på valmöten i Florida med både auktoritet och retorisk kraft lyfte fram de ideologiska grundmotsättningarna i valet.

Mot detta står  Mitt Romney och talar om att det behövs en ”stor strategi” för att få fart på ekonomin. I helgen började han till och med  lyfta sig ytterligare med hjälp av Obamas mantran från valet för fyra år sedan – förändring och hopp.

Kanske har han ändå tagit på sig presidentkostymen litet för tidigt. Barack Obamas oerhört välorganiserade lokala valapparat sköter sig uppenbarligen som planerat. I de flesta av de delstater där valutgången är osäker håller presidenten fortfarande undan i opinionsmätningarna. Och det är bara de lokala mätningarna som Obamas organisation bryr sig om. Det låter häpnadsväckande men Obamas experter lär inte genomföra några egna nationella mätningar alls.

Hela kampanjarbetet går ut på att möta och bearbeta nyckelgrupper av väljare i nyckelstater. I de kontakterna kan Obamas valarbetare övertyga kvinnor om att Romneys familjepolitik är ett hot mot deras självständighet och fattiga om hur viktigt det är att värna om Obamas sjukvårdsreform.  Och så kan de förmås att förhandsrösta vilket är möjligt i flera av de känsliga staterna.

 Det här kallas Obamas mikrostrategi. Det låter och är kanske futtigare än Romneys stora strategi.  Men det kanske fungerar. Det tror åtminstone New York Times statistiske valprognosmakare som nu ger Obama 75 procents chans att vinna, vilket är en inte obetydlig ökning mot bara för en vecka sedan.

Och måhända kommer med en stormvind tillfället för Obama att till slut lyfta sig och nationen inför omgivningens hot. Katastrofer anses i och för sig mer skada presidenten än utmanaren när de inträffar i en valrörelse. Men om Obama tar sig ut ur Vita huset ut mot de av orkanen Sally drabbade kustområdena kan han visa både engagemang och medkänsla som nationens ledare. Men då måste han vara statsman och inte frestas ta ut några partipolitiska poäng i hastigheten.