Washington växer med lobbyistpengar

Söndag 28 oktober

Washington, D.C. verkar bli bättre för varje gång jag kommer hit. Nya delar av den historiskt förfallna innerstaden byggs ut med kontorshus, restauranger, nöjesetablissemang och – jodå, det också – kulturinstitutioner.

Nu verkar kvarteren rakt norrut från järnvägsstationen vid Kapitolium hålla på att bli ett inneområde. Under alla år sedan jag första gången kom till Washington på 1960-talet har där annars varit ett skräpigt ödelandskap. Kulturtillväxten står USA:s nationalmuseum Smithstonian för med ständigt nya specialmuséer. Till 2015 ska det bli ett nytt museum för afro-amerikansk historia på den sista lediga tomten vid paradgatan mitt i stan. Det blir bästa läge mellan Via huset och Washingtonmonumentet. Nog vore det litet pinsamt om inte USA:s förste svarte president blir kvar att inviga det.

Inte bara Washington, utan flera stadscentra i amerikanska storstäder håller på att komma tillbaka efter förfallsperioder som började redan på 1950-talet. Då tömdes innerstäderna när vit medellass köpte hus i förorten och  började handla på stora köpcentra vid motorlederna i ytterområdena. Kvar i centrum blev fattiga svarta i ghettoomården med växande misär, drogmissbruk och kriminalitet. 

Men med Washington D.C. är förnyelsen litet speciell. Här har det aldrig fått vara en riktig storstad förrän nu. Jag vandrar omkring i centrum den sista oktoberlördagen i stilla sensommarvärme. Här råder bokstavligen lugnet före den storm eller orkan som är aviserad till början av nästa vecka och  som fått presidentkandidaterna att ställa in de valmöten i Virginia som jag annars bespetsat mig på denna söndag. Jag tittar på nyuppsatta historiska minnesskyltar bland byggnads- och renoveringsprojekten och slås av att här länge inte fanns mycket mer än Vita Huset och Kongressbyggnaden på Kapitolium.  I övrigt var det en ganska sliten småstadsbebyggelse.

Den första stora byggnadsvågen på 1930-talet lämnade efter sig en rad monumentala förvaltningsbyggnader i huvudsakligen klassisk stil. De är inte vackra och ser ut som ganska osjälvständiga imitationer av de europeiska storstädernas regeringsbyggnader från den tiden. Stormaktsarkitektur skiljer sig inte så mycket mellan nazism och fascism, sovjetkommunism och demokrati. Det är i sig värt att begrunda.  Allra fulast är dock det tunga betongbygge i brutalkommunistisk 70-talsstil, där den federala polisen, FBI, är inhyst. Den har namn efter sin mångårige ökände chef J Edgar Hoover, och stilen är ironiskt passande för den omstridde kommunistjägaren från kalla krigsåren.  

Och även om det blir allt trevligare i Washington, är inte heller den nu pågående byggnadsvågen vacker. Stilen i nästan allt det nya är påfallande fantasilös, faktiskt inte sällan lik den enahanda nyproduktionen i de asiatiska storstäderna i dagens och framtidens stormakter. Dock får man inte bygga högt i Washington där Kapitolium och Washingtonmonumentet ska fortsatt prägla stadsbilden.

Washingtons identitetsproblem går tillbaka till att nationens grundare och författningsfäder inte ville ha någon stor huvudstad eftersom man inte skulle ha någon stark centralmakt. Det har varit svårt för Washington att hänga med i den utveckling Förenta Staterna fått.  Och när nu den verkliga storstaden möjligen till slut håller på att ta form har det sina historiska ironier. Maktförändringarna i världen går snabbare än vad det tar att förverkliga stads- och byggnadsplaner.

Samtidigt är det maktförändringen i amerikansk politik som till stor del betalar byggkalaset i huvudstaden. Visserligen hamnar inte så mycket av de kanske två miljarder dollar som nu läggs ut på presidentvalskampanjen här. Men alla de lobbyister, konsulter, tankesmedjor och kommunikationsexperter som alltmer tagit över vardagen i amerikansk politik behöver utrymme och service.

En sista ironi i allt detta är förstås att politiken i Washington nu mycket handlar om att minska politikens makt. ”Washington” är ett skällsord och misstroendet ute i landet mot vad som pågår i huvudstaden är massivt.  Om Mitt Romney vinner valet och får igenom ytterligare varv av skattesänkningar blir det ordentliga nedskärningar i offentlig verksamhet och rimligen mindre ”Washington”.

 I så fall blir det kanske inte så mycket av utvecklingen mot en riktig storstad den här gången heller.