torsdag 8 november 2012

På andra sidan Beltway



Fredag 9 november

När jag lämnar Washington för att ta mig till flyget hem möts jag av en märklig vit majestätisk byggnad med tinnar och torn till höger om motorvägen mellan Silver Spring och Bethesda. Det är mormontemplet i Washington som tronar i en sällsamt steril vit glans med en gyllene trumpetande ängel på det smäckraste av tornen. Det är som en storbildsscen ur Sagan om Ringen och jag hukar i bilen.
Templet ligger på andra sidan om motorvägen sett från Washington. Att det så kommer att förbli efter presidentvalet är en lättnad. Det måste jag erkänna. Den här motorvägen, ”the Beltway” runt huvudstaden, är också ett politiskt begrepp. Innanför Beltway finns den amerikanska politiken och centrum för världens fortfarande enda supermakt. Mitt Romney är mormon och med all respekt för religionsfriheten  - och där är USA ett viktigt föredöme -   skulle det kännas olustigt med en mormon som president.
 Mitt Romney skulle säkert ha hållit sin tro som en privatsak. Men i alla fall. Detta eskatologiska amerikanska hemmakok av gamla och nya testamentet från 1800-talet är fortfarande bisarrt och ´har en lång historia av månggifte och rasism som skickligt suddats bort i de egna historieskrivningarna enligt ett reportage i Washington Post inför valet från mormonernas huvudstad Salt Lake City. Det minner om retuscherade makthavarfoton från Kreml efter en utrensning i det gamla Sovjet.
Att  mormonerna också har en historia av förföljelse som tillhör skamfläckarna i USA ska inte förnekas. Därvidlag hade det varit en upprättelse och en symbolseger för religionsfriheten om en mormon blivit president.  Och där fanns en likhet mellan årets två presidentkandidater. De har båda en bakgrund som inte är den vanliga för politiska ledare i västvärlden.
Jag tillhör dem som fångades av att läsa Barack Obamas självbiografi och greps av att han kunde väljas till världens viktigaste politiska ämbete.  Men jag har också hela tiden känt att han saknar mycket av det som skulle behövas för att vara en effektiv president. När jag påpekade detta i en ledare i Sändaren ett år efter hans installation, fick jag en hel del kritiska kommentarer av Obamasympatisörer i läsekretsen som hävdade att jag var orättvis. Jag är väl inte bara självgod om jag hävdar att jag haft rätt.
 Nu har han och hans medarbetare än en gång visat att de kan ordna världens bästa valorganisation under de svåraste förutsättningar. Låt oss alla hoppas att han också kan växa och lyfta som politisk ledare.   
Och det är väldigt viktigt att han blev omvald. Republikanernas enda strategi i kongressen har varit  att säga nej till allt så att han skulle misslyckas och bli en förlorare som inte klarade att bli omvald. Att den nya väljarkoalition av minoriteter som bar Obama till seger för fyra år sedan kunde stå emot allt detta är en seger för Amerika . USA har en afro-amerikan som president fyra år till.
 Jag bläddrar i Ebony, det eleganta fyrfärgsmagasinet på glansigt papper för en svart läsekrets, som i sin utgåva inför valet har en 32-sidig bildspecial om Obamas fyra år och en intervju – alltför underdånig förstås – med ”vår president”.  Det var en brokig skara som jublade på valvakan i Chicago medan det var väldigt vitt hos Romney i Boston i tisdags kväll. Det är skäl nog att glädjas över valutgången.
Men det var en andefattig valrörelse. Det är skönt att den är över och åka hem. Trots mitt 50-åriga närmast nördiga intresse för amerikansk politik – in i kongressvalens minsta detaljer -  kan jag inte riktigt förstå den överväldigande medieuppmärksamheten och det uppenbarligen jättestora läsarintresset hemma i Sverige. Det handlade om huruvida en sittande president skulle väljas om mot  en opposition som under en utdragen primärvalskampanj valde mellan ett antal obegripligt svaga kandidater. Tänk att Rick Santorum och Herman Cain - kommer ni ihåg, nej glöm, dem - kunde vara förstasidesfigurer i svenska tidningar i våras.
För att avsluta i självgodhet: Vi skrev i januari i Sändaren inför det nya året att presidentvalet i USA  skulle bli en uppgörelse mellan Barack Obama och Mitt Romney, att de religiösa väljarna och de värdekonservativa hjärtefrågorna om aborter och samkönade äktenskap inte skulle vara avgörande i slutändan och att Barack Obama  trots allt skulle vinna knappt.
Kom ihåg var ni läste det först.
MED DETTA SAGT, avslutas denna bloggserie från det amerikanska presidentvalet 2012.

”Det var de spansktalande”



Torsdag 8 november
Dagen efter är det tomt på gatorna kring Kapitolium. När jag kommer in i en av de stora kontorsbyggnaderna för representanthusets ledamöter är det lika öde i korridorerna.
Jag hittar fram till kongressledamoten Randall Hultgrens kontor och bjuds vänligen in att sitta i hans soffa. Men han är inte själv där. Jag får tala med honom i telefon i Chicagos förorter där han just blivit omvald i sitt valdistrikt.
Han är nöjd med valet för egen del men litet undrande vad som hände i presidentvalet.
-Jag är överraskad och besviken, säger den svenskättade kongressledamoten som Sändarens läsare lärde känna redan i somras i vår artikelserie inför det amerikanska valet. Men visst hade Barack Obama en imponerande valorganisation. Och republikanerna fick inte ut sin egen bas tillräckligt.
Men sedan kommer han fram till det som blivit huvudlinjen i eftervalsanalyserna. Den republikanska basen av vita män och äldre är för liten.
-Det är inte godtagbart att vi gör så dåligt ifrån oss bland spansktalande och afro-amerikaner, säger han. De evangelikala kyrkorna är faktiskt bättre på det än det republikanska partiet.
De spansktalande är valets vinnare. Plötsligt talar alla om dem,  både genom att deras röster möjligen blev avgörande för valutgången och för vad de skulle kunna bidra med i framtiden. De var över 10 procent av väljarna i år och Obama vann över 70 procent av deras röster.  Republikanerna räknar med att de spansktalande borde kunna vara deras folk eftersom de  värnar om familj och privatmoral. Men i år var det kört, när Mitt Romney valde att träda fram som den allra mest invandringskritiske kandidaten.
Det andra huvudtemat i eftervalsdebatten är möjligheterna till politiskt samarbete. Presidenten måste komma överens med kongressen om politiken ska börja fungera.
Randall Hultgren tror att väljarna vill balansera makten och att det är en förklaring till att republikanerna utan svårigheter behölls majoriteten i representanthuset samtidigt som demokraterna vann president- och senatsvalen.
Men balansen kräver väl samarbete, frågar jag.  Och Randall Hultgren håller med:
-Jag har varit utless på hur det varit. Kan jag få ut 70-80 procent av vad jag vill ha i en förhandling så går jag med på en kompromiss. Det är helt orealistiskt att sikta på att få 100 procent.
Men han påminner om att de båda sidorna inte är överens om fundamenta. Republikanerna kommer inte att gå med på förslag som får de federala offentliga utgifterna att växa.
Och så har vi det här med skatterna där republikanerna fortfarande verkar kompromisslösa. Men jag tillåter mig ana en öppning hos Randall Hultgren. Han vill få in skattesatserna i en större uppgörelse om att reformera hela skattesystemet.
-Alla är missnöjda med systemet som det nu är. Storföretag betalar knappast några skatter och massor av pengar går åt till att hitta sätt att undkomma skatt i stället för att investeras i verksamhet. Det borde inte behöva vara så, säger han.
Det låter som något också demokraterna skulle kunna hålla ned om.
Lobbyisten Virginia Ainslie är mer pessimistisk. Också för henne är det en mellandag då det inte går att arbeta, så hon vill prata med en gång när jag ringer henne.
-Det kommer att vara samma uppdelningen i kongressen som hittills, tror hon. Tea party-aktivisterna kommer inte att röra på sig. Det är ideologer, inte logiska.
Och även om de mest extrema kandidaterna förlorade i flera viktiga senatsval är de flesta av dem kvar i representanthuset. Virginia Ainslie påminner om att valdistrikten nu är utformade att vara så ideologsikt och kulturellt homogena att det inte blir någon partikonkurrens. Då blir primärvalen inom partierna det viktiga. Och där hävdar sig de mest extrema kandidaterna. Hennes bedömning är att representanthuset kommer att vara än mer konservativt den kommande mandatperioden.
Hon verkar mer tro på att presidenten och kongressen faktiskt kan nå en uppgörelse, i alla fall en mindre ramöverenskommelse, om budgeten, när den gamla sammansättningen samlas för sina sista två arbetsmånader på tisdag nästa vecka. Där finns en del ledamöter som inte ska komma tillbaka och kan vara friare att göra upp utan att behöva tänka på vad det skulle innebära för deras framtida återvalschanser. Och, som Randall Hultgren, tror hon på en skattereform längre fram:
-Det skulle båda parter tjäna på. Om man breddar skattebasen skulle skattesatserna kunna sänkas. Men det kan bli först om 1-2 år.
Hon tror också att en del republikaner ser behovet av en reform av invandringslagstiftningen och skulle vilja nå en uppgörelse om det. Det är en av de frågor som stod högst på presidentens lista i hans segertal i Chicago.
Det är det här med de spansktalande igen.

tisdag 6 november 2012

Slut på valperioden




Onsdag 7 november
Nu stängs vallokalerna. Valdagen den första tisdagen i november är snart över. Men valdagen är inte vad den varit. Uppemot en tredjedel av väljarna, drygt 30 miljoner amerikaner, har i år röstat i förväg. Bland dem president Barack Obama själv. Han blev den förste sittande president i historien som röstade i förväg under ett stopp i Chicago häromveckan.

Förhandsröstningen har i USA fått nästas svenska proportioner. I Ohio, där vi tror allt ska avgöras, och där Mitt Romney mot all kutym bedrivit valkampanj också under själva valdagen, kunde man rösta i förväg sedan 2 oktober. Men reglerna skiljer sig mellan delstaterna. I Virginia, som nästan är lika viktigt som Ohio, tillåter man bara förhandsröstning under särskilda omständigheter. Där har partiernas valarbetare haft en intensiv tisdag att få ut sina sympatisörer att rösta.
För med förhandsröstning blir valet ett mobiliseringsval. Det gäller särskilt demokraterna där det viktigaste budskapet på valmötena varit att rösta tidigt. Mitt Romney har i alla fall sedan den första TV-debatten i oktober satsat på osäkra väljare i mitten.

Förhandsröstning får naturligtvis upp valdeltagandet. Skulle det bli dryga 60 procent som förra gången vore det en framgång för USA. Men det är ju i åtminstone västeuropeisk jämförelse en låg siffra. Under den här valhösten har det också talats mycket om en annan trend i amerikanska valförrättningar. Republikanerna hävdar att valfusk skulle vara en stor fråga i USA och har krävt starkare ID-kontroller och mer komplicerade valprocedurer. Det här har mest uppfattats som skrämselpropaganda och i några fall har domstolar gripit in mot försöken att begränsa röstningen.

Det är nog trots allt så att valdeltagandet när det gäller är på väg upp i USA. Men problemet är bara att det inte gäller så mycket på många platser. När 40 av 50 delstater plus huvudstadsområdet inte anses intressant att föra valrörelse i , eftersom utgången betraktas som given där, blir det självklart så att bara de mest engagerade går och röstar. Det gäller exempelvis riktigt stora stater som New York, Kalifornien och Texas.
Nu börjar TV-kanalernas valvakor och de försöker locka oss kvar vid apparaterna med löften om att de första vallokalsundersökningarna snart kommer. Pulsen stiger.

PS De första nyheterna om valutgången vågar jag inte tro att jag kan presentera på den här bloggen. Men senast klockan 8 onsdag morgon, bör jag ha fått fram en nyhetstext till Sändarens och Kyrkans tidnings webbsidor.

Vikten sista prövningen för Obama



Tisdag 6 november

Det är fortfarande jämnt, säger rubrikerna i tidningarna och ingresserna i radio- och TV-nyheterna. Inte så, hävdar den överväldigande delen kommentatorer och analytiker. För dem är resultatet givet när kampanjerna nu är över och vallokalerna öppnas: Barack Obama kommer att väljas om till USA:s president.
De ger visserligen rubriksättarna rätt i att det är jämnt. Och Obamas seger i antalet röster förutses ligga runt 2 procent, inte mer. I många av delstaterna blir marginalerna inte heller mycket större. Men så gott som alla mätningar pekar åt samma håll och trenderna sedan åtminstone en dryg vecka tillbaka är entydiga.
New York Times valstatistiker och matematiska prognosmakare Nate Silver satte på kvällen dan före dan Obamas segerchanser till 91,4 procent, en ökning med hela 18,5 procentenheter på en vecka. Övertygande går han i sin blogg, http://fivethirtyeight.blogs.nytimes.com/, igenom alla fakta och faktorer utöver själva opinionsmätningarna som talar för en Obamaseger.
Men riktigt säker vågar han förstås inte vara. Politik är inte matematik. Och det finns en sak i statistiken och matematiken som är besvärlig.  Det är viktningen.
 Inget opinionsinstitut redovisar råsiffror med enkätsvar. Både urvalet och de svarande vägs på olika sätt för att de ska vara så representativa som möjligt för troliga väljare. I detta ligger att få balans både i köns-, ålders- och  etnisk fördelningen. Vi vet att Mitt Romney kommer att få en majoritet av de vitas röster, men vi vet inte hur många vita som kommer att rösta. 2008 röstade fler afro-amerikaner och spansktalande än tidigare och procentandelen vita var lägre än vad det brukat vara. Opinionsinstituten viktar sina svarande utifrån förväntade andelar av väljarkåren. Lyckas republikanerna mobilisera fler vita väljare än förväntat , skulle det kunna vara så att alla opinionsmätningar till slut ändå haft ett systematiskt fel till Mitt Romneys nackdel..
Det är föga troligt. Men inte helt omöjligt. Så visst blir det nervöst de kommande 24 timmarna.
        

måndag 5 november 2012

Det ideologiska landet



Måndag 5 november

När jag började lära mig om USA för 50 år sedan sa man att det inte var så stor skillnad på partierna i USA. De var lösliga valorganisationer med stora regionala skillnader. Annat var det med Europa där partierna var ideologiska och klassbaserade.
Det är mycket länge sedan. Att denna höst komma från Sverige där tonläget mellan moderater och socialdemokrater visserligen fortfarande är högt men de politiska sakmotsättningarna små, till en valrörelse i USA fylld av misstro mot motståndarna är litet skakande.

Med stigande förvåning har vi hemifrån de senaste åren följt den aggressiva mobiliseringen på den konservativa sidan i USA och den våldsamma vreden som riktas mot Barack Obama och hans politik.
Men oviljan är ömsesidig. Efter ett par dagar hos gamla vänner i Cleveland och deras umgänge med engagerade demokrater känner man nästan samma kyla inför den andra politiska sidan som i högerutfallen mot presidenten. De är lärare, läkare och socialarbetare och är djupt misstänksamma mot alla förändringar i skola och vård.  De värnar om offentliga skolor och tar avstånd från alla idéer om valfrihet för föräldrar och personlig lönesättning.

När jag talar om hur det nu är i Sverige -  fortfarande en ”socialistisk” välfärdsmodell för amerikaner oavsett om de ogillar eller gillar den -  har de svårt att hänga med. En skolpeng som kan användas också i vinstdrivna friskolor eller offentliga pensionsförsäkringar i börsbolag tillhör sådant som demokrater i USA allra häftigast vänder sig mot.

Huvudargumentet mot alla sådana här refomer i USA är att de skulle drabba de fattiga som blir kvar i de mest utsatt skolorna och blir sittande utan ordentliga försäkringar. Nu är vi ju inte alla överens om det här i Sverige heller. Jag har inte glömt att vinst i vård och skola är omstritt hemma. Men en återgång till ett helt offentligorganiserat skol- och vårdsystem tror få på.
I synen på vård, skola och omsorg är nog vänsterpartiet det svenska parti som står närmast många demokrater i USA.