Flygplatsslutspurten

Söndag 4 november

Lördag Obama och Romney på söndag. Plötsligt fick jag kandidaterna på en bricka här i Cleveland. Men så lätt är det inte att komma ända fram till kandidaterna. Man ska boka biljetter på nätet för att komma in. Får man en biljett måste man sedan vara på plats ett par timmar före för att klara säkerhetskontrollerna. Det blir för mycket och jag följer talen på TV i stället.

Men så pass nyfiken är jag ändå att vi åker ut längs Eriesjön en bit österut för att se vad Mentor är för samhälle och försöka förstå varför presidenten valde att tala just där vid middagstid på lördagen.  Det är inget ställe som mina vänner som är inbitna Clevelandbor sedan länge vet något om. Det verkar vara en ganska genomsnittlig villaförort från 1950-talet med fler Romneyskyltar i trädgårdarna än Obama.

Vi hittar en stor skola med en ännu större scen och teaterlokal (ett riktigt auditorium) och ordentligt med parkeringsplatser däromkring. Bara några hyrflyttbussar som håller på att packas med utrusning och extrastolar minner om det spektakel som nyss avslutats. Skolan ligger nära motorvägen och presidenten måste ha kommit hit ganska lätt, konstaterar vi. Antingen med helikopter till idrottsplanen eller till den närliggande flygplatsen. För det finns en liten flygplats i Mentor.

Kanske är det ett inte obetydligt skäl till att Barack Obama valde att tala just här. Flygplatser betyder mycket i slutspurten i amerikanska presidentkampanjer. Flängandet efter ännu osäkra väljare i Florida, Colorado, Ohio, New Hampshire och de andra osäkra staterna förutsätter flyg. Var man mer exakt sedan hamnar med sina valmöten, får närheten till flygplats avgöra. När Romney kommer till Cleveland talar han i utställningshallarna vid den stora flygplatsen.

Även om kampen står om osäkra väljare, så är det kärnväljarna som ordnar biljetter till kandidaternas möten. Det är inget fel på entusiasmen och här finns inga häcklare. Båda kandidaterna har nog också lyft sig i retoriken de senaste dagarna.

Barack Obama har fått tillbaka rösten och tänt till. Han får tändvätska av en rad opinionsmätningar som nästan alla ger honom litet bättre siffror igen. Som väntat har också stormkatastrofen givit honom både en utmaning och en roll där han växer igen. Det är nästan som att han återvunnit något av den berättelse som bar honom för fyra år sedan.

-Vi står alla tillsammans i det här, säger han och går sedan över till betydelsen av det allmänna för samhällsutveckling och ekonomisk tillväxt. Han talar om att satsa på utbildning och innovationer och att det är viktigare än att rika som han själv och Mitt Romney ska få skattesänkningar. 

-Vanligt folk behöver förespråkare i Washington, så att de kan förverkliga sin amerikanska dröm, avslutar presidenten och publiken kokar.

Mitt Romney försöker också lyfta retoriken. Det har gått bra för honom under en månad. Om han är orolig för de opinionssiffror som tyder på att det här flytet till hans förmån är borta, döljer han det väl. Han har sagt att han vill ha en ”stor kampanj” mot slutet och talar om samarbete över partigränserna och ”verklig förändring”.

Slagorden bakom Obama uppmanar till att rösta tidigt medan Romneys gäller fler jobb. Det låter kanske litet mer presidentlikt. Men när Romney kommer fram till sin fempunktsplan för jobb, är de två första och enda riktigt konkreta punkterna att få igång oljeborrning och kolbrytning genom att upphäva miljöskyddslagstiftning och få fart på handeln, särskilt med Latinamerika. Det låter inte så övertygande som sysselsättningsfrämjande åtgärder. Om lägre skatter och förbud mot aborter och samkönade äktenskap, det som den republikanska valrörelsen i år annars så mycket handlat om, säger han ingenting.

Mest jubel får bägge kandidaterna när de talar illa om motståndaren. In i det sista fortsätter detta att vara en negativ kampanj.

Det är kanske oundvikligt då presidenten inte lyckats infria tillräckligt många av de skyhöga förväntningarna som mötte honom 2014. Och det ligger nära till hands, då utmanaren under ett brokigt liv i offentligheten obesvärat rört sig mellan sinsemellan oförenliga ståndpunkter. Tidigare i år var hans budskap format till de mest extrema partivännerna, nu mot slutet har han styrt mot mitten.

Men det är inte något upplyftande med alla dessa nidbilder av motståndaren. Och det här landet ska utge sig för att vara världens bästa demokrati. Om det åtminstone är ju kandidaterna helt eniga.

PS Stadsplaneraren i gårdagens blogginlägg heter Jim Rokakis och ingenting annat. Ursäkta omkastade bokstäver.